Det stora världsmusikalbumet som aldrig verkade bli av har till slut tagit fast form. Det inställda projektet som istället blev Buena Vista Social Club släpper nu ifrån sig sin egen alldeles speciella avkomma.

1996 var ett antal av Malis allra finaste musiker på väg till Havanna för ett samarbete tillsammans med några av Kubas mest briljanta sångare och musiker. Av okända skäl dök de aldrig upp och en helt annan skiva, “The Buena Vista Social Club”, spelades in istället. Resten är en mångmiljonsäljande historia. Men hur skulle musiken som var tänkt att spelas in ha låtit?

World Circuits Nick Gold, som låg bakom projektet 1996, har till slut samlat de som var inbjudna den gången tillsammans med ett stjärnuppbåd av nytillkomna talanger till en serie av inspirerande inspelningar och det förlorade afrokubanska albumet släpps nu äntligen, fjorton år efter att det ursprungligen var tänkt.

De kubanska musikerna frontas av sångaren och gitarristen Eliades Ochoa, rösten på Buena Vista-hiten “Chan Chan”. De två från Mali som skulle varit med -96 är inga mindre än mångfaldigt belönade ngoni-lut-mästaren Bassekou Kouyate och Rail Bands extraordinära gitarrist Djelimady Tounkara, två av världens finaste instrumentalister. De får sällskap av Eliades band Patria, en av Kubas mest älskade och hyllade grupper, kora-geniet Toumani Diabaté, legendariske Mali griot-sångaren Kassy Mady Diabaté och den nyskapande balafon-spelaren Lassana Diabaté.

“Det var som om musikerna hade hållit inne sin energi och sina idéer i väntan på det här ögonblicket,” säger Gold som producerat och som vid sin sida haft Jerry Boys, teknikern från Buena Vista-inspelningarna. “Efter att vi väntat så länge så fick vi nu ihop allt märkligt lätt och spontant. Den här konstellationen hade aldrig spelat ihop förr men det satt direkt och musiken fortsatte sedan att bekymmerslöst strömma över de kommade dagarna”.

Sjutton spår spelades in på fem dagar med alla musikerna live i ett stort rum. Vid en ny session några månader spelades ytterligare nio spår in. Albumet släpps i oktober och titeln “AfroCubism” är synnerligen väl vald. Det här är ett album som klipper bitar ur den kubanska respektive afrikanska musiken för att sedan slänga upp dem i luften och låta dem landa i nya, förtrollande mönster.